Fanfanfan...

Jag är icke så munter idag heller. Undrar när jag blir glad igen?
Det känns så konstigt. Det kunde ha varit Vi.
Just nu känns det som att jag hellre lever ensam hela livet ut.
Kan inte tänka mig någon annans händer på min kropp.
Kan inte tänka mig att dela mitt liv med någon annan.
Så nära får ingen gå.
Det är ju Hans kropp. Jag har förlorat en del av mig själv. I feel so lost.
Fanfanfan, hur kunde jag göra nåt så dumt. Hur kunde jag nånsin tro att
det skulle vara bättra ensam. Dumma dumma dumma Therese.
Och Han kommer aldrig komma tillbaka. Hur många gånger jag än önskar, ber,
hoppas, så kommer Han inte tillbaka.
Känner mig så ensam. Det finns ingen som tröstar mig när jag gråter.
Det var underbart att få gråta en sista gång i hans armar i måndags. Hade varit ännu bättre om man hade kunnat trycka på en "freeze"-knapp, och fått stanna i det ögonblicket förevigt.
Det värsta var fan påsen. Med mina grejer. När Han sträckte fram den. Aj. Fan. Det gjorde ont. Då brast allt. Och jag menar allt.
Fan jag saknar det så himla mycket. Bara få komma hem till Honom, och bara vara där med Honom. Att han kommer hit. Se Honom på mitt rum.
Det kommer aldrig att hända igen och det gör så jävla ont.
Skulle så gärna vilja att allt bara var som vanligt igen; att jag fick rusa fram till Honom och krama Honom och kyssa Honom i skolan imorrn, att jag fick somna i Hans armar på lördag kväll.
Att bara få älska Honom.
Jag har ju inte riktigt nån annan att skylle på än mig själv. Jag är dum i huvet helt enkelt.
Men jag väntar här. Tills tiden tar slut.